Ladakh-artiklar

ISHOCKEY – EN POPULÄR VINTERAKTIVITET I LADAKH 

Eleverna i Ladakh är alla lediga i januari och februari eftersom det är för kallt för att gå i skolan. Under dessa månader kom flera av de gamla studenterna tillbaka till SECMOL för att spela hockey. Och det spelades hockey nästan hela dagarna. Jag har aldrig sett ett sådant intresse och engagemang förut. Inte minst tiden som lades ner på att göra och hålla igång själva hockeyisen. Jag tror det tog dem ca tre veckor att skapa en is. Detta genom att hälla hink efter hink efter hink med vatten på en grusplan, flera gånger varje natt. Sen när de väl fått fram en is, sopade en grupp isen klockan fem, nästa grupp hällde vatten klockan sex och sista gruppen vattnade isen en sista gång klockan tio på kvällen. Varje dag i 2,5 månaders tid. Det kallar jag engagemang. I Leh anordnades olika turneringar och man hörde om hockey på radion varje kväll. SECMOLs damlag vann två olika turneringar, varav en var indiska mästerskapen. Jag kan stolt säga att även jag numera har spelat hockey. Och min skridskoåkning har blivit enormt mycket bättre.

/Malin Linderoth

FOTO: Malin Linderoth

ARTIFICIELL GLACIÄR FÖR ATT TRYGGA VATTENFÖRSÖJNINGEN

Under tiden jag, Malin, var på SECMOL bedrev Sonam Wangchuk (en av SECMOLs grundare) sitt ”Ice-Stupa” projekt. Målet med projektet var att hitta en lösning på vattenkrisen som bönderna i Ladakh står inför. Detta genom att skapa en artificiell glaciär under vintermånaderna som sedan bidrar med vatten under de kritiska månaderna, det vill säga i början av våren innan vattnet från glaciärerna hunnit smälta och nå byarna. Detta projekt utfördes i Phyang, tillsammans med hjälp av både militären samt munkarna från klostret och med pengar som de samlat in via crowd funding på internet. Alla jobbade verkligen dag och natt under flera månaders tid och lyckades få upp en hyfsat stor Ice-Stupa. Jag åkte hem precis innan invigningen och fick aldrig se det färdiga arbetet. Men så vitt jag vet fortsätter detta projekt även nästa år. Vill man läsa mer kan man göra det på denna länk: https://www.indiegogo.com/projects/ice-stupa-artificial-glaciers-of- ladakh#/story

FOTO: Secmol

MALIN VAR VOLONTÄR PÅ SECMOL I LADAKH

Min bild innan jag kom till SECMOL var att jag skulle träffa lata skoltrötta elever i och med att de inte hade klarat skolan. Men jag har aldrig någonsin träffat några mer hårt arbetande och engagerade personer som där. Jag har fått nya vänner och minnen för livet. Och en dröm om att starta ett bordtennisprojekt där uppe i Himalaya…

I november 2014 gav jag mig iväg på ett äventyr som jag aldrig kommer att glömma. Drömmen om att volontärarbeta tog mig till SECMOL. Jag hade aldrig hört talas om vare sig SECMOL eller Ladakh innan min vän Emma föreslog det för mig. Efter en snabb titt på deras hemsida insåg jag att detta var något för mig då jag normalt sett arbetar med ungdomar. SECMOL – Students’ Educational and Cultural Movement of Ladakh, är en NGO som driver en skola dit elever som misslyckats med årskurs 10 kan ansöka. Där bor de under ett år (sedan i ett års tid till) tillsammans och lär sig många olika saker. På campus bor även collegestudenter som studerar i Leh, volontärer samt lärare. Några gånger per år har de ungdomsläger med olika inriktningar och då kan det vara över 100 deltagare.

Det är eleverna själva som sköter om campuset. Varje månad väljs en ny sekreterare och den gamla sekreteraren blir ny koordinator, det är dessa som ska se till att allt fungerar. Övriga elever har olika ansvarsområdet som t.ex. att vara gästmottagare, ta hand om korna, ansvara för solpaneler, sopsortering, elektricitet, vatten, matförråd, inköp, sköta affären, städa, sköta trädgården m.m. Efter två månaders tid får de ett nytt ansvarsområde. På så sätt får eleverna lära sig nya saker samt att ta ansvar.

Jag förälskade mig i det bergiga området och dess människor och stannade i tre månader istället för en, som det först var tänkt. Det gjorde att jag var där under de kallaste månaderna, januari och februari. Och visst var det kallt, men tack vare användandet av, bland annat, solenergi var SECMOL betydligt mycket varmare (om man nu kan säga så) än andra ställen. Husen är byggda med stora fönster i söderläge för att ta vara på solljuset så mycket som möjligt. Under vintertid sätter de upp plast utanför dessa fönster så att det blir som ett växthus precis utanför. Sedan har de fönster och dörrar öppna, när solen är uppe, för att få in värmen i rummen. Detta, plus filtar, gör att det blir ganska behagligt att sova.

Vad bidrog jag med på SECMOL

Jag deltog varje dag i konversationsklasser tillsammans med de andra volontärerna. Tack vare att SECMOL har så många volontärer så lär sig eleverna engelska mycket bättre än vad de skulle kunna göra i en vanlig skola. Sedan hjälpte jag till med elevernas olika projektarbeten, med det vanliga arbetet på campuset och allt annat som jag kunde hjälpa till med. Jag höll även i några dramaklasser och en bordtennisturnering. Samt en populär stretchingklass när alla hade jättemycket träningsvärk pga. hockeyn.

FOTO: Malin Linderoth

FRÅN KLOSTER TILL KATTSPANING I KALL ÖKEN

Vintern 2013 – 2014 var Camilla och Ulrika praktikanter hos LEHO. Här kommer en berättelse om deras erfarenheter från den kalla årstiden i Ladakh.

– Ska ni vara här ända till mars? Det kommer bli kallt, säger butiksägaren Yunis till oss. Ladakh, med den största staden Leh, tystnar verkligen på vintern. Butiker och restauranger stänger ner för säsongen. Ingenting kan komma in bilvägen och tillgången på frukt och grönsaker är nästintill obefintlig. Det som finns är konserver, potatis, isiga mandariner och väldigt mjöliga äpplen. På sommaren kommer de flesta utländska turisterna till Ladakh för vandring, men den här tiden på året väljer många att avstå. I nästan fem månader är området isolerat från omvärlden genom att alla vägar, förutom luftvägen, är stängda på grund av de tunga snöfallen. Trots den låga aktivitetsnivån tar religionen ingen paus och många buddhistiska kloster håller öppna. Ett av klostren ligger ett par timmar öster om Leh.

Hemisklostret är Ladakhs största kloster och det är alltid mycket folk här under somrarna, berättar Rinchen Lamo, turistguide i Ladakh sommartid. Klostret är tomt på turister när vi kommer dit, men en munk i röda kläder och Adidasskor möter oss vid porten. Han släpper in oss i ett rum med massor av buddhistiska statyer och börjar be.Statyerna här är religiösa beskyddare av det här klostret, säger Rinchen. I januari anordnas en fem dagar lång religiös festival då klostret fylls med massor av folk som vill se munkarna dansa med masker. Folk kommer hit under festivaldagarna både för uppvisningen och för att offra gåvor, fortsätter Rinchen.

Blåfåren dyker plötsligt upp

FOTO: Jan Fleischmann

För de få fantaster som trotsar vädret och ändå tar flygvägen till Ladakh finns det också något mer som lockar, nämligen den skygga snöleoparden. ”Katten” som den kallas bland erfarna är akut utrotningshotad, med många myter omkring sig. Det sägs bland annat att de blir onyktra och galna för att de dricker andra djurs blod. Fotograf- och filmteam från BBC, samt hängivna natur- och friluftsturister drömmer om att få se djuret och störst chans är det under februari och mars när snöleoparderna parar sig. Vi parkerar bilen, senare än tänkt vid Zingchen, som ligger en halvtimme från Leh. Bruna berg sträcker sig högt och brant upp mot himlen. Det går att höra hur bäcken rinner under isen och det doftar av kyla och bergsluft. Varför Ladakh kallas för kall öken blir tydligare än någonsin när vi vandrar från bilen mot campingen. Det är som att vara på månen, fast på jorden. Efter 20 minuter når vi en liten dal och en camping, som är prydd av horn från blåfår, böneflaggor och färgglada tält. Vi blir serverade té utanför Jigmets tält. Han jobbar på ”Snow Leopard Conservancy India Trust”. Han berättar om organisationens arbete och frågar hur länge till vi stannar i Ladakh. Vi svarar två månader.

– Då kommer ni definitivt se katten, säger han med självklarhet i rösten och ett leende på läpparna. Plötsligt hörs ljud uppifrån bergen. Det är ett ordentligt stenras på platsen vi passerat fem minuter tidigare.

– Det är förmodligen blåfår, säger Jigmet och plockar fram kikaren. Men det går inte att se mycket eftersom damm från raset ligger som en tät dimma över berget. Vi traskar vidare till ett annat tält där den svenske fotografen Jan Fleischmann håller till. Han är i Ladakh för att fotografera djurlivet, framför allt snöleoparden, som han också håller på att göra en bok om. Vi pratar när någon säger att det finns blåfår på toppen av det ena berget. Vi får titta genom en tubkikare och ser fåren, som egentligen mer liknar getter. Exalterade över att ha sett de första blåfåren i våra liv gör vi oss redo för en vandring mot byn Rumbak med ett litet team. Till Rumbak finns ingen bilväg utan allt måste fraktas på hästar eller åsnor. Då och då stannar vi upp för att spana med kikare i bergen, och det är tur för vandringen är brant uppför och andningen rosslar. De professionella resenärerna som bär på stora tubkikare och tunga väskor pinnar på som duracellkaniner över is och upp på steniga stigar. Kylan biter tag i kinderna men kroppen är varm. Vi stannar till vid ett öppet fält. En räv springer förbi och några jakar bökar en bit bort. Det finns inte mycket att äta för dem så här års. Det har blivit sen eftermiddag och efter att ha värmt sin kalla kropp med en kopp té i Rumbak, är det dags att vandra tillbaka. Några gamar cirkulerar ovanför ett berg. Det blir ännu kallare när solen letat sig ner bakom de höga bergen. På campingen har de flesta krupit in i sina tält för att hålla värmen uppe och laddar för en ny dag med nya förhoppningar att få se ”katten”. Att spana efter snöeloparder kräver tålamod.

FOTO: Jan Fleischmann

MEETING WITH A NUN FROM LADAKH

On a warm day in July 2014, I arrive to meet the nun Thupten Ani Kunzes on the occasion of the Kalachakra-teachings in Ladakh. We are sitting together in the shade near the Indus river with Silvia Buhlman from Switzerland, who has made it possible for us to meet.

Thupten Ani Kunzes is a young nun at 33 years old. She emanates peace and cordiality and something I think is wisdom, and for me it´s a very unusual characteristic for so young a human being to possess.

Thupten Ani Kunzes was born in Ladakh, in Chuchot, not so far away from Choglamsar where we are now. Since she was about ten years old, she has had a strong inclination to become a nun. Kunzes tells me what it was like when she met different nuns when she was growing up, she could feel their energy and karma. She wanted to become one of them. But the dream became a reality first many years later, when she was 18 years old. Her parents didn´t want her to become nun. She was the youngest daughter of three, and they wanted a better life for her. They knew that it is a hard life in the nunnery with long hard working days. But at last she got her own way. Today her parents are very proud of her, she tells me.

She has studied for six years in Dharamsala, where H.H. Dalai Lama lives. The first time she met him she was 18 years old. She has met His Holiness six times in Ladakh too.

Thupten Ani Kunzes is living in the nunnery called Thardot Choling Nunnery Chulichan. Situated 75 km from Leh City, it is not so far away from Alchi.

The nunnery was built by the venerable Lama Tsultrim Nyima (1797-1872). It was the first nunnery in Ladakh. He built the nunnery so that his wife and sister could become nuns. The nunnery now belongs to the Gelugpa-tradition.

Today 30 nuns live at the nunnery, aged between 5 and 80 years. The nunnery is dependent on donations for its survival. Besides living a simple monastic life, the nuns are studying philosophy, Tibetan grammar, Hindi, English and mathematics. Most of the nuns are from very remote areas with extremely poor family backgrounds. They can´t afford the educational expenses or medical costs.

Before Thupten Ani and I part, I ask her if there is anything she wants to tell Swedish people in West. She answers:

• Listen to H.H Dalai Lamas words and take them inside you. Then you get a peaceful life. Make your life meaningful. Help other people. Share what you get, to others. We must all do our efforts of our own capacity.

If you want to help the nuns in Chulichan, it would greatly help them if you can give a financial donation. Your donation could be used for teacher´s salaries, school improvement (books, writing materials etc.) medicines, food and clothes. Send an e-mail to Kerstin Sköld at e-mail address: kerstinlskold@hotmail.com

She will give you the bank and account-number for the nunnery. Thank you for your donation!

/Kerstin Schöld

PHOTO: Kerstin Sköld